Idag tog det stopp. Fan, inte ens den envetna motivationen eller rädslan för att bli hånad på nätet iform av blogginlägg kunde få mig att fortsätta. Det tog bara stopp. Om det åtminstånde kunnde bero på min fruktansvärt dåliga kondis, så kanske jag kunde ta att jag är en trött plufsig kille i 35-årsåldern som för länge sedan passerat bäst före datumet. Men det var min kropp som strejkade, som likt ett franskt bondeuppror med gössel på gatorna bara vägrade föra mig framåt i spåret.
Första varvet på den för dagen valda "lätta" slingan gick bra. Det kändes som jag skulle klara det trots att klockan "bara" var strax innan 10 på förmiddagen. Benen var lätta och steget som en Kenyansk långdistanslöpare. Jag och min löparvän Mr. A (Kind Of Blue) pratade om livet, universum och hur man inte skall träna när man uppnått vår ålder, hur man skall lyssna till sin kropp och ta det vackert. Vi pratade också om att vi inte utsätter våra kroppar för att gå ner i vikt eller få bra kondition, utan att vi tränar bara för att bli snygga.
Då kom hugget! Likt en kobra eller snarare som en Kaukasisk Ovtjarka. Det kändes som om min ljumske slets i stycken. Ridå! Misslyckandet var ett faktum. Gamla gubbar skall inte ut i spåret och spela "Allan"
Hursomhelst tycker jag lite synd om Mr A, han försöker komma med uppmuntrande kommentarer men någonstans i rösten hör jag besvikelsen..............
Imorgon skall vi promenera!
Dagens citat får komma från vår vän Freddie Wadling......"We are like garbage of time"..(med betoning på mig, inte Mr. A)
